PRIMUS

Ett av det värsta åren de senaste seklen för den svenska sjöfarten var nog 1881.
Somtidigare skrivts om, förliste ett dussintal fartyg en höstvecka det året. Som om inte det vore nog var även våren besvärlig. Långt in i maj tog isen många fartyg. Här är en berättelse om ett sådant öde.

Det handlar om jakten Primus från Öland som gick till botten den 7 maj 1881. Hon fördes av kapten J. Källström och hade tre mans besättning . Förlisningen beskrivs bäst av 16-åriga sjömannen F. A. Widen. Han föddes 1864 och gick till sjöss som 14-åring 1878. Hans berättelse skrevs ner 1938 av komministern i Källa församling och finns bevarad.

–“1881 seglade jag med en jakt som hette Primus från Källahamn. Den var köpt från Skåne. Vi lastade potatis i början av maj i Bödahamn och skulle gå till Sundsvall och satte kursen på Landsorts fyr. Där seglade vi in och följde skärgården till utloppet av Ålandshav, hamnens namn har fallet mig ur minnet. Där fingo vi ligga 8 dagar för isstoppning. Hela havet låg fullt av is så vi kunde inte gå till sjöss men så kom det en sydvästlig kuling och drev isen över till finska kusten, då seglade vi till Öregrund 3 dagar före pingst”.

–“Där låg vi inpackade med 50 fartyg, stora och små, allt för isens skull. Men vi voro välkomna kan man väl förstå, ty man hade ej potatis utan vi fingo sälja till dem och skepparen fick bra betalt. Vi lågo där stilla till två dagar efter pingst. Då skingrades isen så att alla fartygen kunde gå till sjöss.Vi gingo till segels cirka kl.4 på morgonen. Vi voro med de första att lätta ankar. Vi seglade hela dagen för en lagom bris. Kursen var satt på Storjungfrun. Vi skulle passera den när vi skulle gå till Sundsvall, men när vi kommo till Storjungfrun så fingo vi en nordost kuling”.

–“Jag satt till roders och purrade ut kapten. Han och styrmannen kommo upp på däck på samma gång. Vi revade nu segel och styrde för att ligga över Storjungfrun men det gick inte för vårt storsegel gick i trasor. Klyvaren och jagaren hade vi bärgat. Vi hade bara stagfocken kvar och ett segel som kallas råtopp. Den fick jag gå upp lossa medan kapten skrek åt mig att hålla mig fast för sjön gick hög och slog över hela skutan. Vi fingo länsa med vinden in åt Geflebukten. Där var isen packad så vi sågo ingen hjälp att komma igenom”.

–“Kapten gick till väders och skulle se om han kunde se någon öppning i isen, men han såg ingen. Han kom ner på däcket. Han knäppte sina händer och sade >> Gode Gud, har jag så mycket syndat att jag skulle förlora mitt liv här från hustru och barn <<. Det var ej mycket lovande för en ung pojke inte 17 år fyllda att höra det.Vår Herre fick taga kommandot, det gjorde han med oss. Vi länsade undan stormen rätt på isbandet, men när vi kommo närmare öppnade det sig så att vi kunde komma in mellan två isband”.

–“Där logo vi, där var ingen hög sjö men en sakta rullning. Vi följde vinden till dess att vi sutto fast i isen. När vi förstodo, att vi ej kunde komma loss, var det ej annat än att förbida tiden och se hur det skulle gå. Vi hade en norsk brigg liggande 200 famnar i sydlig riktning om oss. Nästa morgon var briggen borta. Den var sönderskruvad och hade sjunkit. Manskapet hade bärgat sig i båten som de drogo på isen, där som var öppet vatten rodde man över. Det var vid Eggegrund“.

–“Sedan kom turen till oss kl.8 på morgonen. Då sjönk våran Primus. Isblocken kramade sönder henne. Då fingo vi gå i livbåten för att rädda oss . Kapten och styrman rodde. Det var med knapp nöd vi kunde klara oss för isen men det gick bra med Guds hjälp. Jag hade inga krafter att ro i sådan motsjö. Jag fick sitta i aktern och hålla en båtshake med flagga på för att vi skulle synas om något fartyg skulle komma. De rodde och arbetade för att hålla båten från isen för sjön gick hög”.

–“På eftermiddagen fingo vi syn på en ångbåt. Då blevo vi glada och kapten och styrman tog friska tag. Ångbåten var Nordstjernan från Stockholm. Den kom från Sundsvall och hade kurs på Öregrund. Styrman hade varit uppe i riggen och kikat efter oss. Så fick han syn på oss. Så kommo de och bärgade oss. Det var svårt att borda må ni tro. Vi voro alldeles nerisade. Vi fingo följa med till Stockholm. Jag fick 5 kronor av kapten och 3 kronor av förste styrman. I från Stockholm reste vi hem till Öland och kommo iland vid Alvidsjöbodar. Där mötte redaren med skjuts….”

Skrivet av Göran Nilsson

Powered by BetterDocs

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.