HANNA

Luciadagen 1926 strandade Hanna vid Trelleborg och gick förlorat och kapten ombord fick i sjöförklaringen svidande kritik

Fakta
TypMotorskonare (slätskonertriggat)
MaterialEk / Furu
Tonnage 82,54 brt, 70,32 nrt        
Under däck: 71,67
Mått22,03 x 6,94 x 3,0 meter    
Djup i rum: 2,27 m
Maskin
Fart
Byggd 1913 Koivisto, Saarenpää, Vilhelm Ruottu, Finland
Beställare
Sjösatt
Levererad
Regnr6279
SignalKCMJ
KlassadFranska Veritas
AssuransBohus Sjöassuransförening
HemmaSölvesborg
ÄgareGösta Fraenckel (född 1885)
Befälhavare J. Olsson
Besättning5 man med kapten och alla räddades
På resaOrehoved – Lübeck
Förlist1926-12-13
PlatsStrandgrundet vid Gislöf ca 2 nm ost Trelleborgs fyr
OrsakStrandning och förolyckades i VNV hård bris
LastBallast
POS
Djup
Sjk
Exnamn

HISTORIK
HANNA byggdes 1913 i Koivisto, Saarenpää, Vilhelm Ruottu som en galeas. Hennes första tid i Finland vet jag inte mycket om men 1920 hörde hon hemma i Koivisto men var registrerad i Wiipuri med nr 1844 och hennes finska signal var SFWN. Vid den tiden mätte hon 77,41 brt, 73,72 nrt och uppvisade måtten 22.20 x 7.02 x 2.29 meter. Hon redades då av Pietari Pulli men 1921 finns hon med i Sveriges skeppslista för första gången och hemmahörande i Göteborg med Gösta Fraenckel som redare och A. E. Schagerlind som befälhavare . 

Troligen har HANNA varit i svenskt farvatten och råkat ut för något missöde ty det är noterat en reparation och drivning vilket förmodligen skett på en svensk slip och fartyget kort å gott sålts på stående köl. HANNA fick sedan A. Cronberg som förde befälet men även han avlöstes och vid förlisningen var det J. Olsson. HANNA blev sedermera utrustad med en maskin och var vid förlisningen slätskonertriggad. 

FÖRLISNINGEN
HANNA lämnade Orehoved vid 8-tiden på förmiddagen den 11 december 1926 för att segla genom Grönsund och vidare till sin destination Lübeck. Vinden var nordvästlig men gick senare över till väst när HANNA var på väg mot Gedser så man blev tvungen att vända och låg nu nordvart för att kunna upp under Hestehoveds fyr.

När man inte lyckades hålla fartyget tillräckligt högt för att nå dit blev man tvungen att åter vända, vilket skedde klockan 18,30. Under vändningen slogs skeppsbåten, som legat på släp, sönder av propellern och fastnade däruti. Nu kastade man båda ankarna för om möjligt rensa propellern. Vid 10-tiden på förmiddagen den 12:e sprang plötsligt den ena ankarkättingen och då det andra ankaret inte förmådde hålla fartyget still började hon driva. Nu var goda råd dyra och man släppte det andra ankaret med dess kätting och satte kurs mot Möen men man förmådde inte komma upp under landet så kursen ändras mot Trelleborg.

Vid 23–24-tiden på kvällen fick man så Trelleborgs fyrskepp i sikte och höll in mot inloppet. Dock förmådde man inte hålla inseglingsmärkena överens då man drev alltmer ostvart, dock med en bibehållen kurs vilket resulterade i att man snart gick på grund vid Strandgrundet, ca 2 nm ost om Trelleborg, och förolyckades. Manskapet om 5 man rädde sig lyckligtvis.


Vid sjöförklaringen som hölls den 18 december i Trelleborgs Rådhusrätt angav man som orsak:

– ”Vårdlöshet och försumlighet under navigeringen. Befälhavarens och besättningens uppgift att man vid avgången ej tänkt på att däcksbåten ej var intagen kan ej vara med sanningen överensstämmande. Det är vidare otroligt att en båt släpande efter ett slätskonertriggat fartyg med segel och motor framdrivet fartyg skall kunna i fartygets vändning komma in under aktern och sönderslås av propellern. Under försöket till insegling till Trelleborg fördes endast stagfocken och intet försök gjordes att sätta fler segel och snart nog visade det sig uppenbart att fartyget med denna segelföring med motorns hjälp skulle kunna taga sig in i hamnen kursen bibehölls mot land oaktat befälhavaren hade genom pejling av fyrarna, som voro synliga, eller borde hela tiden hava haft noggrann kännedom om fartygets läge och avstånd till stranden. Vinden var VNV och blåser ungefär parallellt med kusten varför fartyget icke skulle kunnat driva i land om det icke fått hjälp därtill av seglet. Befälhavaren visade uppenbar rädsla för sjön och för segling. Det är inte uteslutet att anledningen härtill var att fartyget innehade otillräckligt med barlast.”

Skrivet av Göran Nilsson

Powered by BetterDocs

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.