APOLLONIA

Fakta
TypRåsegelskonert
MaterialFuru på kravell
Tonnage120 svåra läster
MåttLängd 92 90/100 fot eller ca 30 m
Maskin
Fart
Byggd
Beställare
Sjösatt
Levererad
Regnr
Signal
Klassad
Assurans
Hemma
ÄgareAnders, Per och Olof Ahlström och kom alla från Hagas gård i Arholma by.
Befälhavare
Besättning
På resa
Förlist
Plats
Orsak
Last
POS
Djup
Sjk
Exnamn

Som ett dystert monument över Arholmas tid som betydande sjöfartort sticker råsegelskonaren Apollonia upp sina svartnande furuspant ovanför vattenytan i Österhamn. Apollonia stapelsattes 1858 i Marum. I fribrevet står att skrovet byggdes av furu på kravell. Längden överallt var 92 90/100 fot eller ca:30 meter. Dräktigheten var 120 svåra läster.

De största skeppsbyggnadsplatserna i socken låg i Marum och Skeppsmyra på Björkö. Men det byggdes fartyg varhelst det fanns en lämplig strandremsa. Bara i Österhamn fanns två skeppbyggnadsplatser. Den ena låg vid nuvarande stora bryggan och kallades Notörn. Den andra låg ungefär där Apollonia nu ligger sjunken och kallades Stenbacksnäs. Detta var skeppbyggnadsplatser och inte varv. Här fanns inga företag, inga varvsbyggnader, inga varvsarbetare. Det var bara en plats lämplig för fartygsbyggnad – och då byggde man 

I Österhamn byggdes skonertskeppet Hoppet, två skonare Tapperheten och många andra skonare, roslagsskutor och mindre storbåtar. Alla gårdar på Arholma hade ett fartyg eller delar i fartyg. Apollonias partredare hette Anders, Per och Olof Ahlström och kom alla från Hagas gård i Arholma by. Gården finns fortfarande kvar och ligger på högra sidan om vägen då man går från Österhamn upp mot byn. Den ligger precis i korsvägen till Arholma västerhamn med handelsbod och ångbåtsbryggan. Skeppbyggmästare till Hagas skuta var en kolerisk Gävlebo som hette Björk.

Han brukade hjälpa rospiggarna med byggen och höll mest till vid Marum och Skeppsmyra. Fartyget sjösattes och döptes 1858. Vid sjösättningen ville Apollonia inte lämna stapelbädden. Den koleriske skeppsbyggmästaren fick ett utbrott, kanske tolkade han det som ett dåligt omen. Om ett fartyg inte ville lämna stapelbädden berodde det på att skeppsrået eller rådaren, som man sa på Arholma, höll emot. Var han av mankön var han irriterad över att fartyget fått ett kvinnonamn. Något galet var det. Björk borde inte givit fartyget fel kön. Han såg alltid hur första spånet föll vid tillyxningen. Föll det med barken uppåt var det ett manligt rå , med barken neråt, ett kvinnligt.

Så småningom kom dock Apollonia i sjön med hjälp av mer såpa på bädden. Hon riggades till råsegelskonare. Naturligtvis lades två mynt under stormasten, ett silvermynt som skulle skydda mot storm, ett kopparmynt som skulle skydda mot grundstötning. Enligt gammal sed skulle mynten vara präglade samma år som sjösättningen ägde rum. Ansiktet på kungabilden vändes uppåt mot masten. På fockmasten fanns fyra råsegel ( fock, undermärssegel, övermärssegel och bramsegel )samt gaffelfock. På stormasten fanns gaffelstor och stortoppsegel.

Hon hade dessutom tre försegel (förstängstagsegel, klyvare och jagare ) och storstängstagsegel. Elva segel alltså, ändå var hon ett förhållandevis litet fartyg, byggd för Östersjötrafik. Åtta man mönstrade på under skepparen A. Ahlström. Apollonia gick mest mellan Norrlandshamnar och Tyskland med sågade trävaror – plank, ribbor, brädor, spiror och egyptiska sparrar. Nu var det dock inte samma gyllene tider som under 1850- talet då Krimkriget drev upp fraktpriserna.

Den 1 november 1870 låg Apollonia i Lübeck och lossade en trälast. Ett brev från skepparen I. Andersson till dem därhemma finns bevarat. Han skrev att man fått en last med salt från Wismar till Stockholm. 
–” Det ger ingen stor förtjänst, men det bliver nära jullast
.”

Till jul var det tid att lägga upp. Då samlades alla Arholmas skutor i Österhamn. De låg så tätt att det gick att gå torrskodd rakt över viken. Där låg bl.a. Riv, Ami, Tapperheten, Andreas, Juno och många fler. År 1883 sjönk fraktpriserna katastrofalt, det året blev också Apollonias sista säsong. Hon hade varit ordentligt läck i flera år. Manskapet hade fått leta myrstackar både i Norrland, i Roslagen och i Tyskland. Myrstackar och sågspån var det som kunde hålla en gammal skuta flytande ett tag till. Med en stor skopa förde man ner stacken i vattnet under kölen. Där vände man skopan så att stickor och strån flöt ut och en del sögs in i fartygets spruckna och dåligt drevade undervattenskropp. Det tätade hjälpligt. På väg från Sundsvall till Lübeck med virke fick hon en kuling och sprang ordentligt läck. Pumpande dag och natt lyckades man i alla fall ta sig till destinationsorten. 
–” Innan vi gick från Tyskland, tätades hon på det gamla vanliga sättet”, skriver Arvid Carlsson som mönstrade på Apollonias sista resa. Från Lübeck återvände vi i barlast till Norrland för att åter ta trälast till Tyskland. Vi seglade och pumpade för allt vi var värda. I hamn blev det fler myrstackar. Sågspån går också bra, en lätt anskaffad vara i Norrlandshamnarna. På nedresan från Sundsvall kom hon inte längre än till Arholma. Där var man tvungen att gå in och tanka myrstack igen. En besiktning gjordes enligt ett bevarat protokoll från den 22 september 1883. Apollonia fick lov att fortsätta om hon gick skärgårdsvägen och om ytterligare två man mönstrades på för pumpning. Men då hade besättningen fått nog,
–” Några av pojkarna tog med sig en bastant yxa och rodde sig jämsides med fartygssidan. En av dem klämde sedan till gamla Apollonias skrov med yxhammaren med den påföljd, att det blev ett stort hål, och hade inte trälasten innanför tagit emot, så hade troligen yxan fortsatt ut genom den andra sidan”.

I Österhamn fick hon sedan ligga kvar. Det som gick att använda tog man naturligtvis reda på. Stående och löpande rigg användes på andra fartyg, järndetaljer likaså. På Hagas finns fortfarande de två dörrarna till kajutan, skeppsklockan, kajutbordet och soffan. Vraket efter Apollonia ligger nästan längst in på Österhamns ostsida. Endast spanten sticker ovanför vattenytan. Hon ska inte förväxlas med den gamla pråmen som ligger lite längre ut. Pråmen bogserades dit för att fyllas med sten och tjäna som vågbrytare – ett projekt som aldrig blev av.

Skrivet av Göran Nilsson

Powered by BetterDocs

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *